• Fas 1: Läraren börjar arbetet genom att ta reda på elevernas förkunskaper i ämnet, därefter inleds ett samarbete mellan lärare och elever, där man hjälps åt att hitta djupare kunskaper om ämnet. Man bestämmer uppgiftens syfte och söker efter ämnesrelaterade ord och begrepp och ger dem en förklaring. Genom denna första fas får eleverna se och arbeta med olika ämnesrelaterade hjälpmedel såsom tankekartor, tabeller, och scheman. Denna fas är den kommunikativa fasen.
• Fas 2: Läraren visar eleverna en text, som fungerar som en modelltext. Utifrån den arbetarklassen med textens utformning och syftet i de olika delarna i texten.
• Fas 3: Läraren och eleverna skriver en gemensam text i genren. Lärarens uppgift är här att skriva, det som eleverna föreslår ska vara med i texten på tavlan, men även ” tänka högt” om hur texten byggs upp, såväl språkligt som strukturellt. I gemensamma samtal kring texten, i så kallat metaspråk mellan elever och lärare, ställer läraren frågor om språkliga val och textens olika steg. Metaspråket hjälper eleverna att komma vidare i texten, men skapar också möjligheter för eleverna att få kunskap om språkets uppbyggnad. Läraren styr elevernas förslag, så att textens innehåll följer den genre klassen arbetar med för tillfället. Läraren stöttar eleverna så att de kan känna en säkerhet, i den kunskap de redan har.
• Fas 4: Läraren stöttar eleverna i deras självständiga skrivande. Genom att läraren intar en aktiv roll i elevens skrivande och ger feedback och respons, kan eleven nu ta klivet ut och bli en självständig skribent. Elevernas alster kan sedan användas som modelltexter, vilka klassen kan diskutera. Detta arbetssätt ger även utrymme för eleverna att bedöma, kritisera och ge råd kring varandras texter, vilket stärker elevernas språkliga medvetenhet.
Berättarfamiljen
Det berättande texter eleven skriver innehåller enkla/ utvecklade/ välutvecklade gestaltande beskrivningar och enkel/ utvecklad/ välutveckladhandling. ” (Lgr11: 251)
Personligt återgivande text är en av vanligaste texter i skolan. När vi talar, berättar vi ofta om händelser vi varit involverade eller hört talad om. Det kan vara händelser när i tid eller i det förflutna som vi sammanlänkar i kortare eller längre satser för att skapa en sammanhängande text. Syfte med den personligt återgivande genren är att återge ett händelseförlopp, att berätta vad som har hänt, gärna på ett underhållande sätt.
Den personligt återgivande genre innehåller tre steg: orientering, händelser och slutkommentar, värdering. Det mest vanligaste att fokusera är hur den personligt återgivande texten buggs upp av händelser i kronologisk ordning och att den används i både muntliga och skriftliga sammanhäng.
Exempel i modersmålsundervisningen:
Mina elever arbetar med olika böcker som finns på persiska här i Sverige. Nu ska vi ha ett studiebesök på ett bibliotek. Efter studiebesöket skapar de tillsammans en tankekarta om hur det gick till att besöka biblioteket, vad de upplevde där, vilka som åkte och vem som tog emot dem i biblioteket. Jag och eleverna reder även ut svåra begrepp.
Jag talar om orienteringen med hjälp av frågelappar som tar upp frågor som när/ var/ vad/vilka/ hur/vem. Här tydliggörs de strukturer som finns inom den återgivande genren, med hjälp av att jag efter att ha frågat klassen placerar ut lapparna i tankekartan.
Jag använder bilder som jag har tagit själv på studiebesöket, för att tydliggöra i vilken ordning händelseförloppet fortlöpte men också tydliggöra begreppen. Jag sätter bilderna i den ordningsföljd som eleverna föreslår att de ska sitta i.
Jag övergår nu när tankekartan och bildernas position är klara till att tala om de sammanhängande orden som ger struktur i texten. Nu är det tidsordens (Efter en stund/Därefter/Slutligen/Sedan/I början/Först) tur att placeras in i tankekartan.
0 kommentar(er)
