Maryam Mousavi

intervju med en person som har invandrat till Sverige

Inledning

Jag kallar min elev som heter Aman som var min elev i tre år till en intervju som han redan varit informerad om den. Vi planerar att intervjun ska pågå i mitt kontor.Han hade innan berättat om sin resa till Sverige och vilka svårigheter som han har genomgått tills han anpassat sig till det svenska samhället och lyckats att gå vidare till byggprogrammet inom vuxen utbildningen i Borås.

Aman sitter framför mig på mitt kontor. Han har varit en utav de bästa eleverna som jag har haft under de åren som jag har jobbat som lärare i Sverige. Han är 20 år gammal idag och är en av de tusentals ensamkommande flyktingbarn som kom till Sverige under 2015. Han kallar sig afghan, men har aldrig varit i Afghanistan. Han är född och uppvuxen i Iran. Där levde han tills för snart 4 år sedan som han blev statslös. Sedan var Aman tvingade att fly. Denna här nedan är Amans historia:  

Aman föddes i Iran och växte upp i Tehran tillsammans med sin mamma, och sin lillebror. Där levde de som flyktingar och hade aldrig fått ett uppehållstillstånd eller ens arbetstillstånd att kunna arbeta och försörja sin familj på ett lagligt sätt. Han är inte afghansk medborgare, även om de kalla sig som afghaner. De har ingen juridisk tillhörighet i varken Afghanistan, Iran eller i något annat land – de är statslösa dvs. Han fick varken gå till skolan eller jobba i Iran. Men familjen skulle försörja sig då var Aman tvungen att jobba olagligt när han var bara ett åttaårigt barn. När han var femton år gammal polisen fångade honom på arbetsplatsen och de skulle skicka tillbaka honom till Afghanistan men han lyckades att fly från polisen och ta sig via en smugglare till Turkiet genom bergen som tog sju dygn. Han jobbade där ett tag men han fick inte stanna där heller. Efter ett tag som han samlade tillräckliga pengar kunde han börja sin resa mot Sverige. Han Hade en fruktansvärd situation både i Iran och Turkiet och därför ville han inte berätta mer om det. Han blev tvungen att sova på gator i många månader i de länderna och hade inte tillräckligt mat och pengar. Han gömde sig hela sitt liv och jobbade hårt för att försörja själv och sin familj. Han tar sig först till Grekland på en liten båt med femtio andra personer till. Där efter några veckor når han till Ungern. Efter några veckor till genom ganska många länder hittar han sig i Sverige. Han hamnade i Ulricehamn och började sitt liv på ett HVB-hem i Ulricehamn. Efter några dagar började han plugga svenska på introduktionsprogrammet. Hans berättelse var jätteintressant och samtidigt var jättesårlig.

När han kom till skolan för första gången i sitt liv tänkte han aldrig klara sig med språket i skolan för att han var analfabet, men han hade ett stort mål att förändra sitt liv. Han fick chans att komma till skolan och lära sig språket. Aman berättar om att relationen mellan han och personalen på hans boende har varit mycket viktigt, inte bara för att få de praktiska behoven tillgodosedda, utan också för vägledning kring hur det svenska samhället fungerar. Han påtalar också behovet av känslomässigt stöd, att ha någon som lyssnar och som frågar hur man mår. Tyvärr så är det ingen som upplever att dessa personer har blivit viktiga i deras liv. En möjlig förklaring kan vara relationens relativt korta tid och utbytbarhet mot annan personal. Utöver personalen på boendet och socialsekreteraren framstår även lärare på skolan som viktiga personer genom gott bemötande, känslomässigt- och pedagogiskt stöd.

När han fyllde 18 år tvingade han flytta ut från boendet och fick en plats hos en svensk familj. Aman berättar att han inte kunde förstå att hur de andra människor kan vara så snälla mot honom. Han hade en dålig upplevelse från Iran och Turkiet. Det tog fyra år tills han kunde få uppehållstillstånd genom gymnasielagen. Han började Komvux förra terminen sedan började han byggprogrammet i Borås. Han har alltid varit positiv och optimis under sin resa och han är stolt över sig själv för att kunde klara sig dessa under de där jobbiga upplevelserna.  

Resultat

Jag tycker att Aman hade ett mål att förändra och förbättra sitt liv. Målet var så starkt och där för han gav inte upp även om han hamnade i svårigheter och en fruktansvärd situation i Turkiet. Komplimanger som han fick från personalen på boendet och lärarna på skolan så peppade honom framåt och motiverade honom att fortsätta mot målet. Aman har känt sig en betydelsefull människa i personalens och lärarnas ögon och där ifrån fick motivationen att kämpa för att kunna lyckas i det nya landet. Aman Upplevde för första gången att andra människor bryr sig om hans liv, mående och framgång, därför blev han starkare än förut och fokuserade på målet vilket var att lära sig språket och studera byggprogrammet och få examen och därefter plugga i högskolan.

Reflektion

Den första viktiga konsekvensen är att de flesta ensamkommande flyktingungdomarna som har deltagit i studien är motiverade både till nuvarande studier och vidare studier. Det stora målet är att i framtiden få ett arbete med hög status. Vägen dit är att studera vidare på till exempel högskola. Skolan är jätteviktig för de här ungdomarna eftersom att det är grunden för deras framtid. För att ungdomarna ska bevara sin motivation talar de om vissa faktorer i skolan som är viktiga där bland finns engagerade och kunniga lärare. En annan faktor är viljan att gå ifrån förberedelseklass till en vanlig klass. Dels för att få behörighet att söka vidare men också för att knyta nya sociala kontakter med svenska ungdomar. Aman tycker att det är viktigt att studera vidare och få en hög utbildning. Jag tycker att ungdomarna trots en eventuell problematisk bakgrund har högt uppsatta mål vad det gäller studier och arbete. Jag tänker att studera vidare på högskola kanske inte passar alla och då kanske inte ensamkommande flyktingungdomar som många gånger har haft en nästan ej befintlig skolgång tidigare i livet. Samtidigt tolkar Jag att ungdomarna sätter dessa mål just för att de ser ett bra tillfälle att göra verklig sig själva genom utbildning. Jag tänker att detta självförverkligande skulle kunna ske på andra sätt än genom högskolestudier. Ungdomarna tar inte själva upp alternativa vägar till sina mål och vilka andra möjligheter som finns. Ingen talar om till exempel praktik i form av en lärlingsplats som en väg in i arbetslivet. Om denna information skulle nå respondenterna tror vi att framtiden skulle kännas mer trygg och säker då det finns mer individualiserade möjligheter och vägen till självförverkligande skulle då te sig enklare. Våra respondenter anser att skolan är viktig. Anledningen till att skolan ses som viktig är för att respondenterna har en tro på att utbildning är en väg till en trygg framtid. Alla tycker att det är roligt att gå till skolan och känner sig motiverade. På frågan om det någon gång känns tungt att gå till skolan svarade alla att det kändes bättre att vara i skolan än att vara på boendet eftersom att de i skolan får lära sig saker och att de känner att de har något att göra. ”Ja det är viktigt att gå till skolan. Vad ska jag göra här på boendet? Det är tråkigt att vara här. Roligare att gå till skolan än att vara här på boendet. Här är det bra möjligheter att gå i skolan. Här är det lugnt och inga problem att plugga och sånt, varför ska man inte göra det? Det vore konstigt om man inte pluggade.”

Motivation

De barn och ungdomar som är inre motiverade är de som börjar förstå sin egen situation genom sina handlingar. Deras aktiviteter blir motiverade av inre intresset, nyfikenhet eller mål. Barn som har en inre motivation drivs av att upptäcka och detta leder till att de undersöker och testar de idéer som de har. Två begrepp beskriver individens inre motivation väl: vilja och begär. Människan har en vilja att lära sig för att denne är intresserad och ett begär att lära sig genom att upptäcka.

En annan faktor som dämpar ungdomarnas motivation till nuvarande studier är skolans upplägg. De talar om missnöjet med att gå i förberedelseklass då de hindrar deras fortsatta utveckling. Ungdomarna menar på att de skulle vara bättre om de inte behövde gå så länge i förberedelseklass för att snabbare lära sig det svenska språket och andra ämnen. Problematiken som framhålls när de går i förberedelseklass är att det sällan finns någon som har svenska som första språk, därför blir det oftast så att klasskamraterna talar med varandra på sina respektive hemspråk. Ungdomarna tycker då att det inte blir någon naturlig inlärning av svenskan. ”Just nu ser jag inte så ljust på framtiden, för en eller två dagar sedan jag pratade med min mentor om att jag inte hinner få 12 betyg och då har jag inte rätt att gå på ekonomiprogrammet. Så då måste jag gå ett år till på förberedelseklass.”

Svårigheter och hinder

Våra respondenter berättar att om de inte lyckas eller hänger med i skolan känner de sig inte kompetenta och deras motivation påverkas negativt, då tvivel på framtiden tar mycket energi. Ungdomarna upplever att om de missar ett prov eller kommer efter i skolan, så har de svårt att ta igen det. Två av ungdomarna går i en skola där de inte har kamrater ifrån boendet. Detta upplevs som jobbigt då de har svårt att hitta sin plats både vad det gäller gemenskapen i skolan och på boendet. Ungdomarna talar om att motivationen till studierna dämpas på grund av detta. ”Ibland är det jobbigt när man har studerat för lite. Man tänker att nu kommer jag att misslyckas. Det är samma sak om man missar ett prov, då känns det svår.”

Flera av våra respondenter ser en svårighet i det sociala samspelet i klassrummet. Problemet menar de är att det ofta finns olikheter vad gäller mål med studierna, religion och modersmål. Detta påverkar motivationen för ungdomarna då de inte kan koncentrera sig på sina studier i den mån de vill. Ungdomarna anser att sociala relationer påverkar deras motivation, både positivt och negativt. De tycker att det är viktigt att ha vänner i samma situation men att de också känner sig isolerade från svenska ungdomar. ”Ibland är det svårt att förstå orden, så om man inte koncentrerar sig blir det fel. I min klass finns det elever som kommer ifrån ett annat land, och kanske har vi inte samma mål.”